gör mig själv besviken.
känns bra att ha den här bloggen egentligen. Lockar inte till mig läsare, alltså läser typ ingen den här bloggen - precis som jag vill. Jag vill inte att andra ska läsa om mina problem och hur jag tänker om vikt, kropp och skäl. Vet ni varför? För att när jag själv läser om andras s.k. hälsoproblem och deras dåliga självförtroende om sig själva där de påpekar olika delar på kroppen jämför jag mig mer och mer med andra.
Alltså vill inte jag skriva och muntra upp andra till att börja banta eller något sånt. Jag vill inte heller få folk att tänka mer på sig själv. För man ska vara nöjd för den man är. Men det är lättare sagt än gjort.
Jag har inte skrivit i den här bloggen på länge. Har många gånger varit på väg att ta bort den. Men det har inte blivit av. I det här läget jag skriver nu ligger mitt självförtroende på botten. Jag sviker mig själv hela tiden och det känns som att jag inte kommer någon vart. Länge har jag sagt att "till jul & nyår ska jag vara klar. Jag ska ha gått ner så mycket som jag vill och jag ska vara glad". Har upptäckt att det är lättare sagt än gjort.
Taktiken är självklart att äta nyttigt och lagom och träna. Mitt största problem till mat är att jag på något sätt inte kan hantera den. Egentligen så kan jag det, men endå inte. Inte om jag pratar om mängder.
Antingen tränar jag varje dag, äter hur nyttigt som helst, räknar kalorier och ser till att förbränna dom. Äter nästan aldrig så att jag blir mätt. Jag väger mig morgon, dag och kväll och är jätte ivrig. JAG SKA GÅ NER I VIKT SNABBT. thats it.
jag vet att det bästa sättet att gå ner är i lagom takt. ett halvt kilo i veckan och blabla. Men grejen är att när jag lever som jag beskrev nu får jag dåligt samvete om jag ex äter en frukt efter att jag varit och tränat klockan 7 på kvällen. Jag vet att man SKA äta någonting efter träning för att musklerna ska kunna byggas upp. Men det går bara inte, jag tänker som jag tänker och jag vet inte hur jag ska kunna tänka om. jag vill men det går inte lixom.
nu ska jag ge ett exempel på mitt "andra" mat-liv.
För någon dag sen kom hem från skolan och hade motiveringen att äta något och sen åka och träna. Men när jag öppnnade dörren till huset stod mamma där och lukten av nybakta bulllar välde över mig. Det först jag tänkte var "ONEJ!" samtidigt som jag spelade glad för mamma och sa, men gud vad länge sen, vad gott med en bulle! Menade det absolut inte. Alltid när mamma har föreslagit att baka bullar vid andra tillfällen, på den sista tiden har jag sagt "nej, baka bröd ist. det är så gott med ditt nybakta, nyttiga bröd" okej har hon sagt och gjort som jag sagt. Visst tycker jag att det är så gott med mammas bullar. men det enda jag tänker på att att en bullle motsvarar en träning på friskis & svettis.
den dagen började det med att jag vräkte i mig bullar och allt onyttigt jag fick tag på helt enkelt - mot min vilja. Jag ville verkligen inte, men det blir på något sätt att jag inte kan styra mig själv. Jag vill spy, men vågar inte.. Jag vill gråta, ibland gör jag det i mängder, men ibland ligger allt och trycker på innom mig.
Jag vill prata med någon, men endå inte. Jag har jätte svårt att prata med folk om mig och mina problem. Båda mina bästa vänner har sagt att jag borde gå och bra med någon på typ ungdomsmottagningen eftersom jag har så svårt att prata med dom. Men vad fan ska jag säga. Visst är det skönt att prata med någon jag inte känner, men jag har ju egentligen inte ett skit att säga. Det finns så mycket inom mig, men ingenting vill komma ut.
Sist jag var och festade klarade jag inte av det, jag ville inte dricka nå mycket för att jag visste att jag skulle bli ledsen eftersom jag var ledsen innombords som nykter. jag sa till min bästa vän att jag inte klarade av det och åkte hem. Jag vill vara glad och kunna vara som alla andra. Vilken tonåring som helst. men jag får panik. vad fan ska ajg göra?
Det enda jag vill är att bli fin! Det som gör att jag vantrivs i min egen kropp är fettet som sitter runt midjan. Hur kul är det att knäppa byxorna också typ hänger det fett över jensen så att jag måste ha en pösig tröja på mig. De kläder jag egentligen trivs i är tajta lixom. Jag vill känna mig som en riktigt tjej som är tunn typ. Om du förstår hur jag menar..
Jag känner en viss press på mig. Jag tänker/vill/kan inte tillåta mig själv att skaffa pojkvän innan jag blir smalare. Jag vill väga så mycket mindre än vad jag gör. Just nu pendlar min vikt mellan 66-69 kilo beroende på hur jag äter. Innan jag började träna vägde jag 62. så visst, jag vet att det är musker som jag har gått upp i. Men på fel ställen. Det är de dära jävla kärlekshandtagen jag vill ha bort. jag är 173 cm lång..
läste igenom allt jag skrvit nu, det låter jätte fjantigt. men det är såhär det är. Just nu känns det som hela mitt liv hänger på min kropp. Jag vill bli en glad människa igen :(
Om någon har kommit in på den här blogge och har har orkat läst allt detta, kommentera gärna.
snart ska jag äta med familjen. Men egentligen sitter jag här förjävligt mätt efter glass, pepparkakor och bullar....
snälla, känner någon igen sig?.. känns som jag är ensamast i världen.
Alltså vill inte jag skriva och muntra upp andra till att börja banta eller något sånt. Jag vill inte heller få folk att tänka mer på sig själv. För man ska vara nöjd för den man är. Men det är lättare sagt än gjort.
Jag har inte skrivit i den här bloggen på länge. Har många gånger varit på väg att ta bort den. Men det har inte blivit av. I det här läget jag skriver nu ligger mitt självförtroende på botten. Jag sviker mig själv hela tiden och det känns som att jag inte kommer någon vart. Länge har jag sagt att "till jul & nyår ska jag vara klar. Jag ska ha gått ner så mycket som jag vill och jag ska vara glad". Har upptäckt att det är lättare sagt än gjort.
Taktiken är självklart att äta nyttigt och lagom och träna. Mitt största problem till mat är att jag på något sätt inte kan hantera den. Egentligen så kan jag det, men endå inte. Inte om jag pratar om mängder.
Antingen tränar jag varje dag, äter hur nyttigt som helst, räknar kalorier och ser till att förbränna dom. Äter nästan aldrig så att jag blir mätt. Jag väger mig morgon, dag och kväll och är jätte ivrig. JAG SKA GÅ NER I VIKT SNABBT. thats it.
jag vet att det bästa sättet att gå ner är i lagom takt. ett halvt kilo i veckan och blabla. Men grejen är att när jag lever som jag beskrev nu får jag dåligt samvete om jag ex äter en frukt efter att jag varit och tränat klockan 7 på kvällen. Jag vet att man SKA äta någonting efter träning för att musklerna ska kunna byggas upp. Men det går bara inte, jag tänker som jag tänker och jag vet inte hur jag ska kunna tänka om. jag vill men det går inte lixom.
nu ska jag ge ett exempel på mitt "andra" mat-liv.
För någon dag sen kom hem från skolan och hade motiveringen att äta något och sen åka och träna. Men när jag öppnnade dörren till huset stod mamma där och lukten av nybakta bulllar välde över mig. Det först jag tänkte var "ONEJ!" samtidigt som jag spelade glad för mamma och sa, men gud vad länge sen, vad gott med en bulle! Menade det absolut inte. Alltid när mamma har föreslagit att baka bullar vid andra tillfällen, på den sista tiden har jag sagt "nej, baka bröd ist. det är så gott med ditt nybakta, nyttiga bröd" okej har hon sagt och gjort som jag sagt. Visst tycker jag att det är så gott med mammas bullar. men det enda jag tänker på att att en bullle motsvarar en träning på friskis & svettis.
den dagen började det med att jag vräkte i mig bullar och allt onyttigt jag fick tag på helt enkelt - mot min vilja. Jag ville verkligen inte, men det blir på något sätt att jag inte kan styra mig själv. Jag vill spy, men vågar inte.. Jag vill gråta, ibland gör jag det i mängder, men ibland ligger allt och trycker på innom mig.
Jag vill prata med någon, men endå inte. Jag har jätte svårt att prata med folk om mig och mina problem. Båda mina bästa vänner har sagt att jag borde gå och bra med någon på typ ungdomsmottagningen eftersom jag har så svårt att prata med dom. Men vad fan ska jag säga. Visst är det skönt att prata med någon jag inte känner, men jag har ju egentligen inte ett skit att säga. Det finns så mycket inom mig, men ingenting vill komma ut.
Sist jag var och festade klarade jag inte av det, jag ville inte dricka nå mycket för att jag visste att jag skulle bli ledsen eftersom jag var ledsen innombords som nykter. jag sa till min bästa vän att jag inte klarade av det och åkte hem. Jag vill vara glad och kunna vara som alla andra. Vilken tonåring som helst. men jag får panik. vad fan ska ajg göra?
Det enda jag vill är att bli fin! Det som gör att jag vantrivs i min egen kropp är fettet som sitter runt midjan. Hur kul är det att knäppa byxorna också typ hänger det fett över jensen så att jag måste ha en pösig tröja på mig. De kläder jag egentligen trivs i är tajta lixom. Jag vill känna mig som en riktigt tjej som är tunn typ. Om du förstår hur jag menar..
Jag känner en viss press på mig. Jag tänker/vill/kan inte tillåta mig själv att skaffa pojkvän innan jag blir smalare. Jag vill väga så mycket mindre än vad jag gör. Just nu pendlar min vikt mellan 66-69 kilo beroende på hur jag äter. Innan jag började träna vägde jag 62. så visst, jag vet att det är musker som jag har gått upp i. Men på fel ställen. Det är de dära jävla kärlekshandtagen jag vill ha bort. jag är 173 cm lång..
läste igenom allt jag skrvit nu, det låter jätte fjantigt. men det är såhär det är. Just nu känns det som hela mitt liv hänger på min kropp. Jag vill bli en glad människa igen :(
Om någon har kommit in på den här blogge och har har orkat läst allt detta, kommentera gärna.
snart ska jag äta med familjen. Men egentligen sitter jag här förjävligt mätt efter glass, pepparkakor och bullar....
snälla, känner någon igen sig?.. känns som jag är ensamast i världen.
Kommentarer
Postat av: Alexandra
om du vill.. så kan du få min msn så kan vi prata där! jag blir faktiskt ledsen då jag ser vad du skriver..Jag har i hela mitt liv haft motsatta problem, haft kraftig undervikt och alla ba Du som är så smal kan inte ha några problem osvosv. Du måste lära dig älska dig för den du är!! Alltså jag vet inte hur jag ska beskriva det är så mycket jag vill säga till dig och jag har gått igenom en liknande period.. MEn idag, mår jag helt underbart bra och jag är lyckligare än någonsin! Och om vi kan hitta något lättare sätt och prata på så kan jag berätta för dig vad jag gjorde och vad jag kan rekomendera dig!! Skriv en kommentar i min blogg så kan vi prata vidare, för sådär ska ingen känna och du kan prata med mig.. <3take care hoppas på få höra av dig!
Postat av: Alexandra
Hej igen!! det är klart jag är villig och prata om det, det behöver pratas om!! det är en tid jag inte vill glömma, utan en tid jag vill komma ihåg att jag har lämnat bakom mig! Du kan adda mig på [email protected] och vi kan snacka där, brukar flyta på väldigt bra.. Hör gärna av dig!! KRAM!
Trackback
