ohw..
jahapp. igår var endel av brudarna ute på party. jag övervägde att stanna hemma, eftersom jag är ledsen innombords, blir det inte bättre om jag ska dricka. visst, måste inte dricka för att jag följer med på party. men om jag inte gör det blir det mer att jag tänker på hur jag ser ut osv..
man ska vara nöjd med sig själv, jag vet. men hur lätt är det om man inte är nöjd med sig själv? det går inte att tänka om. Jag tänker alldeles för mycket på min vikt, eller egentligen inte på vikten utan hur jag ser ut. Nu är det jul och allt och åt det säger jag bara helvete. Jag tänker hela tiden att jag länktar tills om ett halvår. för då jävlar ska jag ha gått ner 10 kilo. Vet att jag gör det bäst om jag gör det på "rätt sätt". men just nu vill jag att det här ska gå fort. I sommar ska jag väga så mycket som jag vill (60 -62 kilo) och må bra, utomlands och party med tjejerna!
För ett tag sen sa min kompis(väldigt nära) att det syndes på mig att jag gått ner. det kändes bra, men var obehagligt att höra. Hon började fråga hur mycket jag vägde och hur mycket jag vill gå ner osv. Hon sa också att jag absolut inte behöver göra det, för jag är fin som jag är....
Allt jag tänker när jag får höra sånna saker är "jag klär mig så att jag döljer det jag vill ha bort. När jag byter om ser jag till att inte visa det jag inte tycker om på min kropp (min midja). Det är bara jag som vet, ingen annan" Så jag tar itne till mig ett skit när jag hör sådant. Men när hon sa så, sa hon att det även syns i mitt ansikte. Jag har aldrig tänkt på att man lixom har fett i ansiktet. Men sen hon sa så har jag tänkt. "eftersom hon sa att det syns att jag har gått ner i vikt, specielt i ansiktet - då måste jag se fet ut i ansiktet." Jag har hakat upp mig på det och nu tycker jag det. Nyper tag i kinderna och specilt kindbenen lixom och tänker "det här ska bort!"
Jag klarar alltså inte av att höra kommentarer, för det gör bara att jag yänker på kommentaren och hakar upp mig på den.
En annan kompis, min närmaste. För några månader sen, en dag jag var jätte nere pga mig själv och hon märkte på mig att det var något. Då tvingade hon ur mig vad det var och jag berättade att jag inte trivdes med mig själv. det känns bra att hon fick veta, (endel tycker att det är självklart att de närmaste vet. men tyvärr så har jag svårt att prata om mig själv om jag mår dåligt.)
Nu säger hon hela tiden att jag tränar för mkt osv. ( men wtf. hon vet varför! kan hon inte bara hålla munnen då..) eller? ... :/ som ikväll när vi tittade på film, så kommer hon in med choklad. jag vågade inte säga nej. (hennes mamma var också med) jag är väldigt nära hennes mamma också. Varje dag jag träffar dom brukar de fråga om jag har ätit middag osv. och om jag säger att jag ska och träna säger dom att jag kan strunta i det. Hon har säkert berättat för sin mamma om hur jag mår angående mig. Jag vill inte tro att hon har gjort det, men hon har nog det eftersom mamman jämt frågar mig saker om mat typ.
eller vad tror du som läsare?
En sak jag har tänkt på. Ex: jag hatar min midja. När jag jämför mig med tjejer på stan är det enda jag jämför med är deras och min midja. Oftast tänker jag, sådär skulle jag också vilja se ut.
På alla människor sätter sig fettet på olika delar. Hos mig är det midjan, andra låren osv.
Mina närmaste vänner är smala båda två. Det här låter hur konstigt som helst. Men deras fett sätter sig på midjan. Då menar jag inte att de är tjocka där. Men om de går upp i vikt är det på låren. På magen är de alltid smala. De säger hela tiden, oh jag vill ha dina ben. De är perfekta.
En gång när jag och X gick på stan sa hon "du, har jag lika stora lår som henne?" det var en tjej som var överviktig och ur min mun flög det, "är du helt åt vansinne, fan heller? du har jätte fina och smala ben. Nu var du dum, så där får du inte tänka eller säga"
Kom på då, att hon jämför sina lår med andras. Jag som inte är nöjd med min midja jämför min midja med andra.
Tänkte aldrig förut på att man kan ha fett på låren lixom. Men nu när folk har pratat om hur smala lår folk har osv har jag självklart börjat tänka på det.....
Jag känner att den här bloggen är töntig när jag skriver om fett hit och dit. vill bara slå mig själv, hur kan jag vara så dum lixom... Jag skriver väldigt vimsigt också. Men har den här bloggen endast för att skriva av mig. heejsvejs.
man ska vara nöjd med sig själv, jag vet. men hur lätt är det om man inte är nöjd med sig själv? det går inte att tänka om. Jag tänker alldeles för mycket på min vikt, eller egentligen inte på vikten utan hur jag ser ut. Nu är det jul och allt och åt det säger jag bara helvete. Jag tänker hela tiden att jag länktar tills om ett halvår. för då jävlar ska jag ha gått ner 10 kilo. Vet att jag gör det bäst om jag gör det på "rätt sätt". men just nu vill jag att det här ska gå fort. I sommar ska jag väga så mycket som jag vill (60 -62 kilo) och må bra, utomlands och party med tjejerna!
För ett tag sen sa min kompis(väldigt nära) att det syndes på mig att jag gått ner. det kändes bra, men var obehagligt att höra. Hon började fråga hur mycket jag vägde och hur mycket jag vill gå ner osv. Hon sa också att jag absolut inte behöver göra det, för jag är fin som jag är....
Allt jag tänker när jag får höra sånna saker är "jag klär mig så att jag döljer det jag vill ha bort. När jag byter om ser jag till att inte visa det jag inte tycker om på min kropp (min midja). Det är bara jag som vet, ingen annan" Så jag tar itne till mig ett skit när jag hör sådant. Men när hon sa så, sa hon att det även syns i mitt ansikte. Jag har aldrig tänkt på att man lixom har fett i ansiktet. Men sen hon sa så har jag tänkt. "eftersom hon sa att det syns att jag har gått ner i vikt, specielt i ansiktet - då måste jag se fet ut i ansiktet." Jag har hakat upp mig på det och nu tycker jag det. Nyper tag i kinderna och specilt kindbenen lixom och tänker "det här ska bort!"
Jag klarar alltså inte av att höra kommentarer, för det gör bara att jag yänker på kommentaren och hakar upp mig på den.
En annan kompis, min närmaste. För några månader sen, en dag jag var jätte nere pga mig själv och hon märkte på mig att det var något. Då tvingade hon ur mig vad det var och jag berättade att jag inte trivdes med mig själv. det känns bra att hon fick veta, (endel tycker att det är självklart att de närmaste vet. men tyvärr så har jag svårt att prata om mig själv om jag mår dåligt.)
Nu säger hon hela tiden att jag tränar för mkt osv. ( men wtf. hon vet varför! kan hon inte bara hålla munnen då..) eller? ... :/ som ikväll när vi tittade på film, så kommer hon in med choklad. jag vågade inte säga nej. (hennes mamma var också med) jag är väldigt nära hennes mamma också. Varje dag jag träffar dom brukar de fråga om jag har ätit middag osv. och om jag säger att jag ska och träna säger dom att jag kan strunta i det. Hon har säkert berättat för sin mamma om hur jag mår angående mig. Jag vill inte tro att hon har gjort det, men hon har nog det eftersom mamman jämt frågar mig saker om mat typ.
eller vad tror du som läsare?
En sak jag har tänkt på. Ex: jag hatar min midja. När jag jämför mig med tjejer på stan är det enda jag jämför med är deras och min midja. Oftast tänker jag, sådär skulle jag också vilja se ut.
På alla människor sätter sig fettet på olika delar. Hos mig är det midjan, andra låren osv.
Mina närmaste vänner är smala båda två. Det här låter hur konstigt som helst. Men deras fett sätter sig på midjan. Då menar jag inte att de är tjocka där. Men om de går upp i vikt är det på låren. På magen är de alltid smala. De säger hela tiden, oh jag vill ha dina ben. De är perfekta.
En gång när jag och X gick på stan sa hon "du, har jag lika stora lår som henne?" det var en tjej som var överviktig och ur min mun flög det, "är du helt åt vansinne, fan heller? du har jätte fina och smala ben. Nu var du dum, så där får du inte tänka eller säga"
Kom på då, att hon jämför sina lår med andras. Jag som inte är nöjd med min midja jämför min midja med andra.
Tänkte aldrig förut på att man kan ha fett på låren lixom. Men nu när folk har pratat om hur smala lår folk har osv har jag självklart börjat tänka på det.....
Jag känner att den här bloggen är töntig när jag skriver om fett hit och dit. vill bara slå mig själv, hur kan jag vara så dum lixom... Jag skriver väldigt vimsigt också. Men har den här bloggen endast för att skriva av mig. heejsvejs.
gör mig själv besviken.
känns bra att ha den här bloggen egentligen. Lockar inte till mig läsare, alltså läser typ ingen den här bloggen - precis som jag vill. Jag vill inte att andra ska läsa om mina problem och hur jag tänker om vikt, kropp och skäl. Vet ni varför? För att när jag själv läser om andras s.k. hälsoproblem och deras dåliga självförtroende om sig själva där de påpekar olika delar på kroppen jämför jag mig mer och mer med andra.
Alltså vill inte jag skriva och muntra upp andra till att börja banta eller något sånt. Jag vill inte heller få folk att tänka mer på sig själv. För man ska vara nöjd för den man är. Men det är lättare sagt än gjort.
Jag har inte skrivit i den här bloggen på länge. Har många gånger varit på väg att ta bort den. Men det har inte blivit av. I det här läget jag skriver nu ligger mitt självförtroende på botten. Jag sviker mig själv hela tiden och det känns som att jag inte kommer någon vart. Länge har jag sagt att "till jul & nyår ska jag vara klar. Jag ska ha gått ner så mycket som jag vill och jag ska vara glad". Har upptäckt att det är lättare sagt än gjort.
Taktiken är självklart att äta nyttigt och lagom och träna. Mitt största problem till mat är att jag på något sätt inte kan hantera den. Egentligen så kan jag det, men endå inte. Inte om jag pratar om mängder.
Antingen tränar jag varje dag, äter hur nyttigt som helst, räknar kalorier och ser till att förbränna dom. Äter nästan aldrig så att jag blir mätt. Jag väger mig morgon, dag och kväll och är jätte ivrig. JAG SKA GÅ NER I VIKT SNABBT. thats it.
jag vet att det bästa sättet att gå ner är i lagom takt. ett halvt kilo i veckan och blabla. Men grejen är att när jag lever som jag beskrev nu får jag dåligt samvete om jag ex äter en frukt efter att jag varit och tränat klockan 7 på kvällen. Jag vet att man SKA äta någonting efter träning för att musklerna ska kunna byggas upp. Men det går bara inte, jag tänker som jag tänker och jag vet inte hur jag ska kunna tänka om. jag vill men det går inte lixom.
nu ska jag ge ett exempel på mitt "andra" mat-liv.
För någon dag sen kom hem från skolan och hade motiveringen att äta något och sen åka och träna. Men när jag öppnnade dörren till huset stod mamma där och lukten av nybakta bulllar välde över mig. Det först jag tänkte var "ONEJ!" samtidigt som jag spelade glad för mamma och sa, men gud vad länge sen, vad gott med en bulle! Menade det absolut inte. Alltid när mamma har föreslagit att baka bullar vid andra tillfällen, på den sista tiden har jag sagt "nej, baka bröd ist. det är så gott med ditt nybakta, nyttiga bröd" okej har hon sagt och gjort som jag sagt. Visst tycker jag att det är så gott med mammas bullar. men det enda jag tänker på att att en bullle motsvarar en träning på friskis & svettis.
den dagen började det med att jag vräkte i mig bullar och allt onyttigt jag fick tag på helt enkelt - mot min vilja. Jag ville verkligen inte, men det blir på något sätt att jag inte kan styra mig själv. Jag vill spy, men vågar inte.. Jag vill gråta, ibland gör jag det i mängder, men ibland ligger allt och trycker på innom mig.
Jag vill prata med någon, men endå inte. Jag har jätte svårt att prata med folk om mig och mina problem. Båda mina bästa vänner har sagt att jag borde gå och bra med någon på typ ungdomsmottagningen eftersom jag har så svårt att prata med dom. Men vad fan ska jag säga. Visst är det skönt att prata med någon jag inte känner, men jag har ju egentligen inte ett skit att säga. Det finns så mycket inom mig, men ingenting vill komma ut.
Sist jag var och festade klarade jag inte av det, jag ville inte dricka nå mycket för att jag visste att jag skulle bli ledsen eftersom jag var ledsen innombords som nykter. jag sa till min bästa vän att jag inte klarade av det och åkte hem. Jag vill vara glad och kunna vara som alla andra. Vilken tonåring som helst. men jag får panik. vad fan ska ajg göra?
Det enda jag vill är att bli fin! Det som gör att jag vantrivs i min egen kropp är fettet som sitter runt midjan. Hur kul är det att knäppa byxorna också typ hänger det fett över jensen så att jag måste ha en pösig tröja på mig. De kläder jag egentligen trivs i är tajta lixom. Jag vill känna mig som en riktigt tjej som är tunn typ. Om du förstår hur jag menar..
Jag känner en viss press på mig. Jag tänker/vill/kan inte tillåta mig själv att skaffa pojkvän innan jag blir smalare. Jag vill väga så mycket mindre än vad jag gör. Just nu pendlar min vikt mellan 66-69 kilo beroende på hur jag äter. Innan jag började träna vägde jag 62. så visst, jag vet att det är musker som jag har gått upp i. Men på fel ställen. Det är de dära jävla kärlekshandtagen jag vill ha bort. jag är 173 cm lång..
läste igenom allt jag skrvit nu, det låter jätte fjantigt. men det är såhär det är. Just nu känns det som hela mitt liv hänger på min kropp. Jag vill bli en glad människa igen :(
Om någon har kommit in på den här blogge och har har orkat läst allt detta, kommentera gärna.
snart ska jag äta med familjen. Men egentligen sitter jag här förjävligt mätt efter glass, pepparkakor och bullar....
snälla, känner någon igen sig?.. känns som jag är ensamast i världen.
Alltså vill inte jag skriva och muntra upp andra till att börja banta eller något sånt. Jag vill inte heller få folk att tänka mer på sig själv. För man ska vara nöjd för den man är. Men det är lättare sagt än gjort.
Jag har inte skrivit i den här bloggen på länge. Har många gånger varit på väg att ta bort den. Men det har inte blivit av. I det här läget jag skriver nu ligger mitt självförtroende på botten. Jag sviker mig själv hela tiden och det känns som att jag inte kommer någon vart. Länge har jag sagt att "till jul & nyår ska jag vara klar. Jag ska ha gått ner så mycket som jag vill och jag ska vara glad". Har upptäckt att det är lättare sagt än gjort.
Taktiken är självklart att äta nyttigt och lagom och träna. Mitt största problem till mat är att jag på något sätt inte kan hantera den. Egentligen så kan jag det, men endå inte. Inte om jag pratar om mängder.
Antingen tränar jag varje dag, äter hur nyttigt som helst, räknar kalorier och ser till att förbränna dom. Äter nästan aldrig så att jag blir mätt. Jag väger mig morgon, dag och kväll och är jätte ivrig. JAG SKA GÅ NER I VIKT SNABBT. thats it.
jag vet att det bästa sättet att gå ner är i lagom takt. ett halvt kilo i veckan och blabla. Men grejen är att när jag lever som jag beskrev nu får jag dåligt samvete om jag ex äter en frukt efter att jag varit och tränat klockan 7 på kvällen. Jag vet att man SKA äta någonting efter träning för att musklerna ska kunna byggas upp. Men det går bara inte, jag tänker som jag tänker och jag vet inte hur jag ska kunna tänka om. jag vill men det går inte lixom.
nu ska jag ge ett exempel på mitt "andra" mat-liv.
För någon dag sen kom hem från skolan och hade motiveringen att äta något och sen åka och träna. Men när jag öppnnade dörren till huset stod mamma där och lukten av nybakta bulllar välde över mig. Det först jag tänkte var "ONEJ!" samtidigt som jag spelade glad för mamma och sa, men gud vad länge sen, vad gott med en bulle! Menade det absolut inte. Alltid när mamma har föreslagit att baka bullar vid andra tillfällen, på den sista tiden har jag sagt "nej, baka bröd ist. det är så gott med ditt nybakta, nyttiga bröd" okej har hon sagt och gjort som jag sagt. Visst tycker jag att det är så gott med mammas bullar. men det enda jag tänker på att att en bullle motsvarar en träning på friskis & svettis.
den dagen började det med att jag vräkte i mig bullar och allt onyttigt jag fick tag på helt enkelt - mot min vilja. Jag ville verkligen inte, men det blir på något sätt att jag inte kan styra mig själv. Jag vill spy, men vågar inte.. Jag vill gråta, ibland gör jag det i mängder, men ibland ligger allt och trycker på innom mig.
Jag vill prata med någon, men endå inte. Jag har jätte svårt att prata med folk om mig och mina problem. Båda mina bästa vänner har sagt att jag borde gå och bra med någon på typ ungdomsmottagningen eftersom jag har så svårt att prata med dom. Men vad fan ska jag säga. Visst är det skönt att prata med någon jag inte känner, men jag har ju egentligen inte ett skit att säga. Det finns så mycket inom mig, men ingenting vill komma ut.
Sist jag var och festade klarade jag inte av det, jag ville inte dricka nå mycket för att jag visste att jag skulle bli ledsen eftersom jag var ledsen innombords som nykter. jag sa till min bästa vän att jag inte klarade av det och åkte hem. Jag vill vara glad och kunna vara som alla andra. Vilken tonåring som helst. men jag får panik. vad fan ska ajg göra?
Det enda jag vill är att bli fin! Det som gör att jag vantrivs i min egen kropp är fettet som sitter runt midjan. Hur kul är det att knäppa byxorna också typ hänger det fett över jensen så att jag måste ha en pösig tröja på mig. De kläder jag egentligen trivs i är tajta lixom. Jag vill känna mig som en riktigt tjej som är tunn typ. Om du förstår hur jag menar..
Jag känner en viss press på mig. Jag tänker/vill/kan inte tillåta mig själv att skaffa pojkvän innan jag blir smalare. Jag vill väga så mycket mindre än vad jag gör. Just nu pendlar min vikt mellan 66-69 kilo beroende på hur jag äter. Innan jag började träna vägde jag 62. så visst, jag vet att det är musker som jag har gått upp i. Men på fel ställen. Det är de dära jävla kärlekshandtagen jag vill ha bort. jag är 173 cm lång..
läste igenom allt jag skrvit nu, det låter jätte fjantigt. men det är såhär det är. Just nu känns det som hela mitt liv hänger på min kropp. Jag vill bli en glad människa igen :(
Om någon har kommit in på den här blogge och har har orkat läst allt detta, kommentera gärna.
snart ska jag äta med familjen. Men egentligen sitter jag här förjävligt mätt efter glass, pepparkakor och bullar....
snälla, känner någon igen sig?.. känns som jag är ensamast i världen.
