anonym
Jag har många gånger skrivit inlägg på min vanliga blogg om det jag behöver skriva av mig om, men jag har aldirig Publicerat de inläggen. Jag kan inte berätta. eller berätta? Vad är det jag ska berätta? Om min osäkerhet, om hur mycket jag hatar mig, om mitt konstiga beteénde till mat som ingen vet om som jag har börjat med nydligen.
Okej, när jag håller på att skriva såhär kommer ni aldrig förstå.
men om jag börjar berätta skriva vad jag inte tycker om när det gäller mig.
Mitt ansikte
Min kropp
Min röst
Min osäkerhet
Min längd
Det där räcker nästan. Ni som läser kommer väl tycka att det där bara är tjafs. Men det är inte något bara. Inte för mig. En tonåring, jag är sjutton år. Osäker, har aldrig haft någon pojkvän. Jag vill egentligen, men jag kan inte. Jag känner mig äcklig. Skulle aldrig tänka mig att någon skulle se mig i bh & troser. Min fula figur. Fast att en kille eller tjej säker till mig vad fin du är dig / du är så fin. jag kan inte ta åt mig något sånt. Det går in i det ena örat, jag tackar och säger väl detsamma och sen går det ut genom mitt andra öra. Hur kan någon säga att jag är fin? det går inte att få in och att jag ska försöka förbättra mitt självförtroende när jag är som jag är.
Igår var det som sagt sista april. Vilket betöd fest. Även där. Bland 7 andra fina tjejer, känner jag mig såklart som den fulaste. Jag är ungefär 1.70 lång och min vikt pendlar mellan 66-69. Mitt bmi ligger alltså runt 22, vilket betyder normalviktig.
Jag tänker mycket på min vikt. Försöker gå ner. Ibland en vanlig skoldag äter jag frukost, lite lunch och middag. Min mage kurrar när jag ska sova, men jag somnar in. Nöjd för att jag inte har ätit mer än vad jag behöver. Andra dagar Äter ajg frukost, lunch, kommer hem från skolan och är själv hemma, vräker mig i allt från glass, lite nötter, russin. Tar lite av allt möjligt för att inte min mamma ska märka att jag har ätit en massa onyttiga saker. Sen är det dags för middag, äter det och sen på kvällen ett nytt lass glass och grejer, smyger i köket för jag jag bara måste få några nötter eller liknande. Och sen sen jag lägger mig, gråter jag till sömns för att jag vet att jag har gått upp i vikt den dagen. Mitt mål är ju att gå ner i vikt, inte äta en massa äckel!
När du läser det här, känner du igen dig? eller tycker du att jag är konstig? Jag måste få svar på om jag är ensam om det här, det är nämligen exakt så det känns. vad ska jag göra? Mår så bra när jag har ätit lite och tränat. Men ibland kommer förkylningarna eller bara sugen heten på det onyttiga.
Mitt dåligt självförtroende. Hur kommer det sig då? Tillbaka till min bästa vän, hon har alltid varit finare än mig, haft snygga pojkvänner, blev av mig oskulden för länge sen, hon vet vad hon tycker, är bestämd, skäms inte för sin kropp-utan hon tycker om den. Exakt som jag vill vara! Hon är fin, jag är ful. Allt är raka motsatsen. Jag orkar inte mera. Det har hänt en massa saker i mitt liv som sänker ens självförtroende.
Inte nog med att jag hatar min kropp, jag hatar mitt ansikte som blir fulare när jag ler, mina tänker syns då, dom är raka och så. men dom två stora tänderna i fram är stora + att det är en liten glugg mellan. Min röst, jag lesbade när jag var mindre, jag har mycket saliv i min munn som påverkar rösten. Jag hatar med andra ord mig och min osäkerhet.
Om du har orkat läsa igenom allt detta eller så, kommentera gärna.
Jag försökte skaffa en blogg såhär som anonym förut också. Skrev ett inlägg där som löd:
allt är för mycket just nu, allt runt om mig och tiden räcker inte till. Som en liten hjälp till mig själv tänker jag skriva av mig det som behövs. Har personligen svårt att berätta allt för alla eller allt för någon. är det så att jag skäms för något? att jag lixom har för mycket stolthet så att jag vill att andra ska tro att allt är perfekt.skulle inte vara så tokigt att ha någon som jag verkligen kunde prata med och lita på in till det sista. men har ingen. inte ens min egna mamma. det finns ingen person i världen som ajg kan berätta allt som jag vill för någon .
om det bara skulle finnas ..
jag kan säga att ag känner igen mig, inte nu men förut men jag fick faktiskt hjälp för allt jag mådde dåligt över och det hjälpte också till med självkänslan. Du måste lära dig att istället för att fokusera på allt som är negativt så ska du fokusera på de saker som är positiva, även om det känns som att det finns INGENTING du tycker om med din kropp, så kommer du tillslut att älska den om du bara får hjälp med HUR.
Då du kollar dig i spegeln, tänker du då hur mycket du skulle vilja se ut si och så? eller hur? Istället för att göra det, tänk att du är unik, att du är som INGEN annan och att du är jättevackaer precis som du är, och stå gärna och säg det till dig själv HÖGT, även om du inte tror på dig själv från början kommer du göra det efter ett tag om du bara upprepar det VARJE DAG framför spegeln.
För tror du på dig själv, tycker du själv att du ser bra ut, om det syns att du är nöjd med din kropp och dig själv så kommer andra också se den personen, andra personer ser också osäkerheten på samma sätt som du ser den om du tillåter dig själv att vara osäker.
JÄMFÖR DIG ALDRIG! Spelar ingen roll om hon haft pojkvänner förlorat oskulden tidigt osv. Jag kan säga en sak jag tycker själv inte att jag är ful och har väl inte fått hör adet hellet, förde har jag inte haft 100 pojkvänner, legat med miljoner killar, för jag tycker inte att det är värt det. Snälla du, försök att inte jämföra dig med vad dina vänner gör, utan försök vara dig själv.. och det är inte själförtroendet som det är brist på det är självkänslan, hur du tänker och känner om dig själv..
Låt ingen annan trycka ner dig!!
